Going up, up, up ...

Vi hade ett synnerligen späckat schema i helgen. På lördagmorgonen vaknade vi kl.5:30 av att Emmy stod vid sängkanten och meddelade att det var dags att gå upp och sjunga för William. Lillebror fyllde ju 2 år och blev ordentligt uppvaktad med skönsång, frukost på sängen, ballong och presenter (Duplo, bilbana, PlayDough-lera och djurfigurer). Sedan var det hög tid för Emmy att dra på sig tights och linne och bege sig till sitt livs första danslektion - benämnd Mini Groovers. Sam och William fick äran att följa med och titta medan jag stannade hemma för att förbereda eftermiddagens födelsedagsfika. Det var en uppspelt liten dansös som kom hem ett par timmar senare. Glädjestrålande visade hon ett par av de moves hon lärt sig och Sam berättade det varit en fullträff. Emmy hade hamnat rätt.

Födelsedagsfirandet fortsatte i dagarna två och kulminerade i en förverkligad dröm. William (samt resten av familjen) fick ett akvarium med livs levande fiskar i: 2st svarta guppies + 3st skimrande guldfiskar. Total lycka.

I Sverige är ju födelsedagstårtan oftast en god gräddtårta garnerad med frukter och/eller bär. I Australien är födelsedagstårtan mer eller mindre ett estetiskt konstverk formgivet utifrån födelsedagsbarnets intresse/personlighet. Istället för att ta seden dit jag kommer bestämde jag mig för att när det gäller barnens tårtor anamma den australiska traditionen. Sagt och gjort. Emmy fick en Pippi-tårta samt en nummer-4-tårta på sin födelsedag och William fick en brandbils-tårta på sin. Det är faktiskt rätt skoj att göra dessa tårtor (möjligen bor det en liten konditor inom mig) men det är sjukt tidskrävande. En hel kväll lade jag på konstverket. Men det var mödan värt.

Igår var det dags för min första jobbintervju här i Sydney. Jag var riktigt laddad. Snopet insåg jag dock rätt omgående att detta var jobbet som såg perfekt ut på pappret men var långt därifrån i verkligheten. Kontoret var beläget i ett tvättäkta industriområde norr om Sydney. Receptionen (som jag anser är ett företags ansikte utåt) var belamrat med smutsiga lådor och gav ett ovälkomnande intryck. Personen som intervjuade mig (inköpschefen) var stressad, arrogant och smått otrevlig. Ju mer hon berättade om rollen desto mindre kände jag för den. Ju mer hon berättade om företaget desto mindre kände jag för att jobba där. Då detta handlade om en tjänst inom en lukrativ bransch - bling-bling och mode - kan jag bara gissa de fått in hundratals ansökningar till denna tjänst. Det var som de resonerade "vi behöver verkligen inte anstränga oss för att vare sig sälja in oss som företag eller sälja in tjänsten till dig, ty där står oss tusen åter". Onwards och upwards. På måndag har jag ett möte med en vass rekryterare.

Fick mig ett litet skratt idag i matbutiken. Bland allt fläskkött, lammkött och nötkött såg jag helt plötsligt en sektion - en hel sektion! - med Roo-kött. Jag kan alltså köpa mig ett stycke känguru i lokala butiken. Exotiskt.

Ett icke-noterbart steg för mänskligheten men ett gigantiskt skutt för mig! Idag var dagen då min bilkörning lossnade. Äntligen. Jag kände mig bekväm och avslappnad bakom ratten och helt inne i vänstertrafiken. Yes! Mitt mål har hela tiden varit att kunna hämta upp min älskade syster med familj från flygplatsen då de anländer i december utan att känna någon som helst oro för min bilkörning. Nu känns det som jag nästan redan är där. Bring on December!

Så var det det här med könsroller igen. Idag fastnade blicken på en annons för tvättmedel. Damen på bilden är mamma till inte mindre än 4st AFL(Aussie Football League)-spelare. Hon ser inte purung ut direkt vilket snabbt fick mig att anta att sönerna passerat småbarnsstadiet. Mycket riktigt. Sönerna har i stort sett alla passerat tonåren och den äldsta närmar sig 30. Aningen sorgligt att marknadsföra en produkt med hjälp av en mamma som fortfarande tvättar sina vuxna söners kläder.