En promenad i minnenas trädgård

Jag har förstått att flera av er haft svårt att sova om nätterna då ni legat och funderat kring familjen Austins silkeslarver. Hur går det egentligen för dem?! Måste tyvärr låta meddela att det inte gått så värst bra. Trots att vi matade dem med färska mulberry-blad varje dag (silkeslarver är ju väldigt kräsna kryp som endast äter mulberry-blad) så dog de en efter en. Otacksamt! En dag kom svägerskan på besök och konstaterade i förbigående att vi minsann matade de stackars larverna med fel blad - våra blad var inte alls av sorten mulberry. Aj, aj... Så kan det gå när man inte är van vid den australiska botaniken. Svägerskan förbarmade sig över oss och lät oss få ca 40st av hennes förstklassiga, välgödda larver samt visade oss vägen till ett prunkande mulberry-träd, så nu är vi åter på banan. Personligen förstår jag inte grejen (och det gör inte killarna i huset heller) men Emmy har fallit som en fura för de små gråvita larverna.

Jobbjakten fortlöper. Nu i veckan har jag varit på en intervju för en inköparroll som lät väldigt intressant. Eftersom det handlar om ett av världens mest kända och prestigefyllda varumärken är konkurrensen stenhård. Inom ett par veckor får jag veta om jag går vidare till intervju #2. Just nu är jag väldigt glad att bli kallad till intervju, trots att visumet inte är klart. Tyder på att jag trots allt har en intressant profil och ett schysst CV (som jag fått experthjälp med att fila till). Nästa vecka träffar jag ytterligare en rekryterare. Jag börjar jag bli riktigt bra på att prata om mig själv..

Bild från thesuperficial.com

Sitter här med nya numret av australiska Vogue framför mig. Tidningen domineras som vanligt av trådsmala anorektiska unga kvinnor som alla ser ut att leva på kokosvatten och gurka. Börjar inte detta kännas lite förlegat, lite igår, lite 90-tal? När ska världens ledande modemagasin börja domineras av kvinnor med stolta kurvor? I mitt nästa liv vill i alla fall jag se ut som Christina Hendricks (från Mad Men). Kvinnlighet när den är som vackrast. Vavavoom-faktor till max!

Flytten hit har medfört en själslig resa. Det är som att jag gör upp med mig själv, rannsakar mitt inre och den livsresa jag gjort hittills. Man skulle kunna säga att jag gör ett bokslut. Dofter har ju den fantastiska förmågan att framkalla minnen - personer, situationer, platser... Kouros från YSL - första dejten. Eternity från Calvin Klein - gymnasietiden. Flowerbomb frånViktor & Rolf - bröllopsdagen. Be Delicious från DKNY - älskade syster. Adventure från GANT - pappa. Light Blue från D&G - en fin vän. Detsamma gäller musik! Häromdagen stod jag i köket och lagade middag när tårar helt plötsligt trillade nerför kinderna. På radion spelades en Dire Straits-låt som jag hört många gånger i familjehemmet och jag kände en enorm hemlängtan. En annan dag hörde jag Tocas Miracle och då blev jag istället glad och fick flashbacks till svettiga danssessioner på Guldkusten.

Jag är ju lite av en retail-nörd - både privat och i yrkeslivet. Min retail-antenn är liksom ständigt påkopplad. Australiens motsvarighet till ICA är Woolworths. Deras marknadsavdelning tyckte säkert de kom på något riktigt bra när de snickrade ihop kampanjkonceptet "Sticky Specials". I butiken fick jag/Kunden hämta ett ark med klistermärken som visade vilka produkter som fanns till kampanjpris. Jag/Kunden skulle sedan själv klistra dessa märken över streckkoden på motsvarande produkt. Hade Woolworths marknadsavdelning vägt in följande faktorer:
1) Uppskattar kunden mer jobb när hon småstressad äntrar butiken?
2) Är det lätt för kunden att veta att hon klistrar lappen på rätt produkt?
3) Upplever hon att det är mödan värt?
4) Är detta överhuvudtaget ett bra kampanjupplägg?
Flipp eller flopp? Jag säger flopp. Ska bli intressant att se om kampanjen kommer i repris.

Nu till helgen ska vi åka och hälsa på svärmor som bor i Killcare - en liten pittoresk kustby några mil norröver. Där är det gångavstånd till en fin strand med tillhörande surf club. Goda förutsättningar för skönt strandhäng med andra ord. Problemet är bara att oftast när vi är där visar sig vädret från sin sämsta sida. Istället för soligt strandhäng blir det klaustrofobiskt inomhushäng med barn som konstant frågar "vad kan vi göra nu?" Huset är inte stort, där finns inte mycket leksaker och ingen studsmatta. Jag tillber vädergudarna.