En promenad i minnenas trädgård

Jag har förstått att flera av er haft svårt att sova om nätterna då ni legat och funderat kring familjen Austins silkeslarver. Hur går det egentligen för dem?! Måste tyvärr låta meddela att det inte gått så värst bra. Trots att vi matade dem med färska mulberry-blad varje dag (silkeslarver är ju väldigt kräsna kryp som endast äter mulberry-blad) så dog de en efter en. Otacksamt! En dag kom svägerskan på besök och konstaterade i förbigående att vi minsann matade de stackars larverna med fel blad - våra blad var inte alls av sorten mulberry. Aj, aj... Så kan det gå när man inte är van vid den australiska botaniken. Svägerskan förbarmade sig över oss och lät oss få ca 40st av hennes förstklassiga, välgödda larver samt visade oss vägen till ett prunkande mulberry-träd, så nu är vi åter på banan. Personligen förstår jag inte grejen (och det gör inte killarna i huset heller) men Emmy har fallit som en fura för de små gråvita larverna.

Jobbjakten fortlöper. Nu i veckan har jag varit på en intervju för en inköparroll som lät väldigt intressant. Eftersom det handlar om ett av världens mest kända och prestigefyllda varumärken är konkurrensen stenhård. Inom ett par veckor får jag veta om jag går vidare till intervju #2. Just nu är jag väldigt glad att bli kallad till intervju, trots att visumet inte är klart. Tyder på att jag trots allt har en intressant profil och ett schysst CV (som jag fått experthjälp med att fila till). Nästa vecka träffar jag ytterligare en rekryterare. Jag börjar jag bli riktigt bra på att prata om mig själv..

Bild från thesuperficial.com

Sitter här med nya numret av australiska Vogue framför mig. Tidningen domineras som vanligt av trådsmala anorektiska unga kvinnor som alla ser ut att leva på kokosvatten och gurka. Börjar inte detta kännas lite förlegat, lite igår, lite 90-tal? När ska världens ledande modemagasin börja domineras av kvinnor med stolta kurvor? I mitt nästa liv vill i alla fall jag se ut som Christina Hendricks (från Mad Men). Kvinnlighet när den är som vackrast. Vavavoom-faktor till max!

Flytten hit har medfört en själslig resa. Det är som att jag gör upp med mig själv, rannsakar mitt inre och den livsresa jag gjort hittills. Man skulle kunna säga att jag gör ett bokslut. Dofter har ju den fantastiska förmågan att framkalla minnen - personer, situationer, platser... Kouros från YSL - första dejten. Eternity från Calvin Klein - gymnasietiden. Flowerbomb frånViktor & Rolf - bröllopsdagen. Be Delicious från DKNY - älskade syster. Adventure från GANT - pappa. Light Blue från D&G - en fin vän. Detsamma gäller musik! Häromdagen stod jag i köket och lagade middag när tårar helt plötsligt trillade nerför kinderna. På radion spelades en Dire Straits-låt som jag hört många gånger i familjehemmet och jag kände en enorm hemlängtan. En annan dag hörde jag Tocas Miracle och då blev jag istället glad och fick flashbacks till svettiga danssessioner på Guldkusten.

Jag är ju lite av en retail-nörd - både privat och i yrkeslivet. Min retail-antenn är liksom ständigt påkopplad. Australiens motsvarighet till ICA är Woolworths. Deras marknadsavdelning tyckte säkert de kom på något riktigt bra när de snickrade ihop kampanjkonceptet "Sticky Specials". I butiken fick jag/Kunden hämta ett ark med klistermärken som visade vilka produkter som fanns till kampanjpris. Jag/Kunden skulle sedan själv klistra dessa märken över streckkoden på motsvarande produkt. Hade Woolworths marknadsavdelning vägt in följande faktorer:
1) Uppskattar kunden mer jobb när hon småstressad äntrar butiken?
2) Är det lätt för kunden att veta att hon klistrar lappen på rätt produkt?
3) Upplever hon att det är mödan värt?
4) Är detta överhuvudtaget ett bra kampanjupplägg?
Flipp eller flopp? Jag säger flopp. Ska bli intressant att se om kampanjen kommer i repris.

Nu till helgen ska vi åka och hälsa på svärmor som bor i Killcare - en liten pittoresk kustby några mil norröver. Där är det gångavstånd till en fin strand med tillhörande surf club. Goda förutsättningar för skönt strandhäng med andra ord. Problemet är bara att oftast när vi är där visar sig vädret från sin sämsta sida. Istället för soligt strandhäng blir det klaustrofobiskt inomhushäng med barn som konstant frågar "vad kan vi göra nu?" Huset är inte stort, där finns inte mycket leksaker och ingen studsmatta. Jag tillber vädergudarna.

Allra käraste syster

Idag saknar jag dig extra mycket.

Bara 3 månader kvar ...

Road trip, sky safari och Mamma Scan

För tillfället känns det som jag är inne i en period där dagarna liksom flyter in i varandra. Den ena dagen blir den andra lik. Men helgen som var blev faktiskt rätt olik. Sam och jag spenderade över 12 timmar i bilen och körde Kangaloon - Port Macquarie tur-och-retur. Anledningen till denna dryga bilresa var ett 40-årskalas. Födelsedagsbarnet är en universitetskompis till Sam och eftersom denne vän gjorde resan till Sverige för att närvara vid vårt bröllop för 5 år sedan ansåg vi det var läge att åka norrut för att fira hans fyra decennier.

Port Macquarie är en kuststad som kännetecknas av en avslappnad atmosfär - här ser man många orakade män i flip-floptofflor och urtvättade t-shirts. Sam och jag bodde på ett 4-stjärnigt hotell rätt nära stranden. Hotellet var rent och personalen trevlig men att beställa en flaska vin till rummet kl.22 på kvällen gick icke.

På söndagkvällen återförenades vi med Emmy och William som hade haft ett par fantastiska dagar med farfar och Aunty J. Som förälder känner jag emellanåt en stark längtan efter att få komma bort från min föräldraroll en stund - att bara få vara jag och att få vara på tu man hand tillsammans med min man. När det väl inträffar får jag ny energi. Samtidigt tror jag även det är bra för Emmy och William att få vara ifrån mig och Sam emellanåt. Det märks hur roligt de har det hos sina mor- och farföräldrar.

Det må vara betydligt högre medeltemperatur i Sydney jämfört med Stockholm men inomhus om kvällarna är det riktigt obekvämt kylslaget. Husen här saknar ju isolering, tätning, flerglasfönster och bra värmekälla. Istället kör man med gasvärmare och/eller mobila element. Funkar sådär. Det som räddar en här under den kalla årstiden är gosiga tröjor och UGG-boots. Trodde nog aldrig jag skulle säga detta men jag fullkomligt älskar mina EMU-boots (100% Australian made)! Jag har i stort sett bott i dem sedan vi flyttade hit. Dock drar jag gränsen vid ytterdörren - grannarna kommer inte se mig hasa runt i snabbköpet iförd dessa. Förhoppningsvis.

Sedan år tillbaka är jag väldigt förtjust i australisk design och konst. Jag gissar att det som många först kommer att tänka på när de hör australisk konst är aboriginal "prick-prick" konst. Det är så mycket mer än det. I centrala delen av Sydney, nästintill Royal Botanic Gardens, ligger fantastiska Art Gallery of NSW http://www.artgallery.nsw.gov.au/. Detta museum öppnade mina ögon för några år sedan och visade mig att australisk konst sträcker sig betydligt längre än till prickarna. Dock är det ju ljuvligt när Emmy kommer hem från dagis med ett tvättäkta prick-alster.

På visum- och jobbfronten intet nytt. Jag hade ett möte med en rekryterare förra veckan och hon kom med både glada och mindre glada tillrop. På den mindre glada sidan framkom att med den expertis/nisch jag har kan det vara knepigt för mig att hitta ett jobb här i Sydney bl.a. för att många stora retail-företag befinner sig i Melbourne. Eftersom jag inte riktigt är mitt starka jag för tillfället dras jag lätt ner av minsta negativa besked. Jag var nedslagen flera dagar efter mötet men idag ringde de från ett annat jobb jag sökt så "sträck på ryggen och upp i sadeln igen".

Sam växte upp nästintill en av världens bästa djurparker - Sydney Taronga Zoo. Familjehemmet gränsade i stort sett till lejonkulan. Detta har medfört att han har ett särskilt förhållande till denna storslagna djurpark och vi är sedan flytten hit zoo-medlemmar vilket medför att vi har fritt inträde plus ett antal andra förmånder under årets alla dagar. Ifall vi har en söndag med ingenting särskilt på agendan packar vi picnic-väskan och beger oss till Taronga Zoo. En av förmånderna är fri färd med linbanan. Tarongas sky-safari går inte riktigt att jämföra med Skansens bergbana. Denna svävar högt ovanför elefanter, giraffer och kängurur med Sydneys stadsbild som storslagen kuliss. Det mest fantastiska med hela zoo-upplevelsen är att jag och Sam har minst lika kul som Emmy och William. Jag kan lätt åka dit flera gånger i månaden. Love it.

Häromkvällen fick Emmy välja middag och det blev köttbullar. Hemma i Sverige öppnade jag snabbt och smidigt ett paket Mamma Scans. Det funkar inte riktigt så här. Här är det tillbaka till ursprunget - gegga, gegga, rulla, rulla. Emmy hade så kul. Rätt gott blev det också. Dock blev bullarna ganska kompakta - någon som vet vad detta beror på? Kanske stektes de för länge?

Going up, up, up ...

Vi hade ett synnerligen späckat schema i helgen. På lördagmorgonen vaknade vi kl.5:30 av att Emmy stod vid sängkanten och meddelade att det var dags att gå upp och sjunga för William. Lillebror fyllde ju 2 år och blev ordentligt uppvaktad med skönsång, frukost på sängen, ballong och presenter (Duplo, bilbana, PlayDough-lera och djurfigurer). Sedan var det hög tid för Emmy att dra på sig tights och linne och bege sig till sitt livs första danslektion - benämnd Mini Groovers. Sam och William fick äran att följa med och titta medan jag stannade hemma för att förbereda eftermiddagens födelsedagsfika. Det var en uppspelt liten dansös som kom hem ett par timmar senare. Glädjestrålande visade hon ett par av de moves hon lärt sig och Sam berättade det varit en fullträff. Emmy hade hamnat rätt.

Födelsedagsfirandet fortsatte i dagarna två och kulminerade i en förverkligad dröm. William (samt resten av familjen) fick ett akvarium med livs levande fiskar i: 2st svarta guppies + 3st skimrande guldfiskar. Total lycka.

I Sverige är ju födelsedagstårtan oftast en god gräddtårta garnerad med frukter och/eller bär. I Australien är födelsedagstårtan mer eller mindre ett estetiskt konstverk formgivet utifrån födelsedagsbarnets intresse/personlighet. Istället för att ta seden dit jag kommer bestämde jag mig för att när det gäller barnens tårtor anamma den australiska traditionen. Sagt och gjort. Emmy fick en Pippi-tårta samt en nummer-4-tårta på sin födelsedag och William fick en brandbils-tårta på sin. Det är faktiskt rätt skoj att göra dessa tårtor (möjligen bor det en liten konditor inom mig) men det är sjukt tidskrävande. En hel kväll lade jag på konstverket. Men det var mödan värt.

Igår var det dags för min första jobbintervju här i Sydney. Jag var riktigt laddad. Snopet insåg jag dock rätt omgående att detta var jobbet som såg perfekt ut på pappret men var långt därifrån i verkligheten. Kontoret var beläget i ett tvättäkta industriområde norr om Sydney. Receptionen (som jag anser är ett företags ansikte utåt) var belamrat med smutsiga lådor och gav ett ovälkomnande intryck. Personen som intervjuade mig (inköpschefen) var stressad, arrogant och smått otrevlig. Ju mer hon berättade om rollen desto mindre kände jag för den. Ju mer hon berättade om företaget desto mindre kände jag för att jobba där. Då detta handlade om en tjänst inom en lukrativ bransch - bling-bling och mode - kan jag bara gissa de fått in hundratals ansökningar till denna tjänst. Det var som de resonerade "vi behöver verkligen inte anstränga oss för att vare sig sälja in oss som företag eller sälja in tjänsten till dig, ty där står oss tusen åter". Onwards och upwards. På måndag har jag ett möte med en vass rekryterare.

Fick mig ett litet skratt idag i matbutiken. Bland allt fläskkött, lammkött och nötkött såg jag helt plötsligt en sektion - en hel sektion! - med Roo-kött. Jag kan alltså köpa mig ett stycke känguru i lokala butiken. Exotiskt.

Ett icke-noterbart steg för mänskligheten men ett gigantiskt skutt för mig! Idag var dagen då min bilkörning lossnade. Äntligen. Jag kände mig bekväm och avslappnad bakom ratten och helt inne i vänstertrafiken. Yes! Mitt mål har hela tiden varit att kunna hämta upp min älskade syster med familj från flygplatsen då de anländer i december utan att känna någon som helst oro för min bilkörning. Nu känns det som jag nästan redan är där. Bring on December!

Så var det det här med könsroller igen. Idag fastnade blicken på en annons för tvättmedel. Damen på bilden är mamma till inte mindre än 4st AFL(Aussie Football League)-spelare. Hon ser inte purung ut direkt vilket snabbt fick mig att anta att sönerna passerat småbarnsstadiet. Mycket riktigt. Sönerna har i stort sett alla passerat tonåren och den äldsta närmar sig 30. Aningen sorgligt att marknadsföra en produkt med hjälp av en mamma som fortfarande tvättar sina vuxna söners kläder.